Oerfaren

Ja min dag har ju inte varit sådär jätteintressant om man säger så. Fast det har ju hänt mer än en vanlig dag under den här skitsommaren.
Först tittade jag på OS några timmar, väldigt intressant. Sen drog jag och lirade tennis en liten stund med några polare. Efter det satt vi och chillade och snackade om saker som skulle vara roliga att hitta på.
En liten stund senare när jag varit hemma bestämde jag mig för att gå på b-lagsträningen, även fast mitt knä var svullet och jag hade rätt ont. Det gick förvånansvärst bra på träningen, även fast jag hade jätteont, men efter typ 75 minuter gick jag av för det började göra alldeles för ont.
Nu när jag kommit hem har jag ätit och tittat på tv, och så har jag precis tittat klart på en film; Harold and Kumar go to White Castle. Jäääävligt skön film faktiskt, skulle rekommendera er att se den.

Tillbaka till mitt jävla cp knä som gör jätteont. Det började med att jag fick ont på matchen igår, men jag fortsatte spela för det var liksom inget som störde mig särskilt mycket, men när jag kommit hem från matchen började det göra väldigt ont, och idag hela dagen har det bara blivit värre. Förutom nu på kvällen då, då jag masserat med smärtstillande kräm och lindat det. Det gör faktiskt mindre ont nu, men det är stelt som fan. Troligen kommer jag missa matchen på onsdag som jag hade sett fram emot så jävla mycket, men man kan ju alltid hoppas på att mirakel och att det går över till matchen.

Det här är en sak som kan förstöra massor för mig. Jag började faktiskt bli lite positiv nu. Som jag nämnde i mitt förra inlägg så är dom flesta av mina vänner hemma, och fotbollen har kommit igång igen. Jag hade sett fram emot dom här 3 matcherna på en vecka så himla mycket, det skulle vara höjdpunkten på hela sommarn, förutom Gothia då, men självklart ska det hända mig nånting, alltså att knät blir helt cp. Nu känner jag mig bara deprimerad igen. Känns som om allting är meningslöst. Vad är det för mening att kämpa när allt bara skiter sig ändå? Varför kunde jag inte bara fått vara hel och frisk i en enda vecka i streck? Precis när man blivit av med bihåleinflammationen så ska det här såklart dyka upp. ATT DET ALLTID ÄR NÅGOT SOM SKA FÖRSTÖRA!!

Nu måste jag dock vara klok och försökta se till att knät blir bra så fort som möjligt. Om det inte går över inom några dagar så får jag gå och kolla upp det. Förhoppningsvis är det något mindre farligt. Den där tanken om en rejäl knäskada som håller en borta från sport i 6 månader finns ju nånstans i bakhuvudet, men Jag försöker vara så positiv som möjligt.




Nu till en liten roligare grej, och ja det kan faktiskt hända roliga grejer i mitt liv, tro det eller ej. Det är nämligen så att min kära väninna Josefine Theorin fyller år idag den 12e augusti. Ja klockan har ju passerat tolv, så hon fyller faktiskt år idag. Jag lärde känna Josefine under Gothia. Jag, Jocke och Fredrik började snacka med henne och hennes vän när dom stod bakom oss i kön till Virvelvinden. Jag är väldigt nöjd över att jag blev meddragen att åka den, för annars hade jag aldrig lärt känna Josefine, som är en enormt trevlig och söt människa. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN SOCKERTOPP! HOPPAS DU FÅR EN UNDERBAR FÖDELSEDAG <3






Nu när jag sitter och skriver om den söta pricken här, så kom jag att tänka på gårdagen så jag snackade med en annan vännina vid namn Andrea Odelius. Vi hade ett litet snack och jag måste bara berätta för alla er hur mycket jag älskar henne. Jag älskar henne enooooooormt mycket, för hon är bra på alla sätt och vis. Fast jag är ju såklart sötare..
<3

Nej nu får det ta och räcka med dom här söta inläggen om mina käraste.
Tror faktiskt att jag ska titta på uppföljaren till filmen jag såg nyss. Den heter Harold and Kumar Escape from Guantanamo Bay och den lär vara minst lika bra som den första filmen.

Have a nice one, och håll tummarna för mitt knä <3